Jämt Olles altfiol
Artikel med tyngdpunkt på Jämt Olles altfiol, den speciella stämning han använde och hans samspel med Gössa Anders.
Viborg, Orsa
Igår, den 3/2 2014, gjorde Anna-Lena Rågfälts och jag ett mycket intressant besök i Viborg i Orsa. Vi hälsade på hos Kerstin Jemt för att titta på en fiol och en altfiol som varit i hennes farfars fars ägo, spelmannen Jämt Olle. Vi blev mycket väl emottagna och Kerstins föräldrar, Anders och Birgitta Jemt, var också där. Vi satt i köket där det bjöds på gott kaffe och doppa, vi pratade om musik och spelmän och tittade på instrumenten samt Gössa Anders och Jämt Olles unika konsertaffisch från 1919. Det var mycket trevligt och jag är väldigt tacksam över att ha fått förtroendet av familjen Jemt att föra ut det här till en större skara intresserade. Min förhoppning är att det ska leda till att fler vill prova på de här mer eller mindre bortglömda samspelsmöjligheterna som Jämt Olles altfiol och speciella stämning erbjuder, och som gammal sekundspelare, eller "sekunnhunn", begriper jag inte hur jag klarat mig utan en sån här i alla år, det här är riktigt roligt!
Att vi så lyckosamt hamnade i Kerstins kök med Jämt Olles fioler har jag flera att tacka för: Johnny Soling i Skattungbyn, som i mitt sökande efter Jämt Olles altfiol i höstas hänvisade mig till Nicke Göte i Orsa, som i sin tur tipsade om Anders Jemt, som hän-visade till sin dotter, Kerstin Jemt. Tack alla!
Att vi så lyckosamt hamnade i Kerstins kök med Jämt Olles fioler har jag flera att tacka för: Johnny Soling i Skattungbyn, som i mitt sökande efter Jämt Olles altfiol i höstas hänvisade mig till Nicke Göte i Orsa, som i sin tur tipsade om Anders Jemt, som hän-visade till sin dotter, Kerstin Jemt. Tack alla!
|
Kerstin, Birgitta och Anders Jemt.
|
|
Projektet
Det började för några år sedan då jag hade byggt en altfiol av mindre modell. Med den provade jag att sekundera de västerdallåtar som min sambo Anna-Lena brukar spela på fiol och för att matcha hennes A-bas stämde jag upp de två lägsta strängarna ett helt tonsteg vilket fungerade sisådär. Eftersom jag är van att improvisera sekund i högt tempo med kvintstämd fiol, så gjorde den "asymmetriska" stämningen med kvartintervall mellan mittensträngarna att det inte fungerade på en gång. Det kunde nog ha gått bra om jag gett det lite mera tid, men så drog jag mig till minnes uppteckningarna efter Jämt Olle och Gössa Anders. I och med att jag nu hade möjlighet att testa Jämt Olles speciella altfiolstämning och altfiolstämma så blev det inledningen till det här projektet, extra intressant eftersom en ny klangvärld öppnade sig och gav mersmak. När jag senare hittade en kund till min altfiol fick jag ta en paus i projektet men så i höstas hittade jag en annan lösning.
Knappast något instrument i fiolfamiljen kan uppvisa en sån variation i proportioner och storlek som altfiolen och angående Jämt Olles instrument föreslog Anders Rosén i Malung en gång att det till och med skulle kunna röra sig om en fiol som var strängad med altfiolsträngar. Nu råkade jag ha en gammal fiol liggandes som var lite för stor, den gick inte ner i en normal fiollåda och stränglängden var ungefär en centimeter längre än standardmåttet, alltså någonstans mellan fiol och altfiol. Jag strängade upp den med altfiolsträngar och stämde den enligt anvisningarna i Svenska låtar och det fungerade fint. Tack vare sin litenhet är den mycket bekväm att spela på, om det definitionsmässigt är en fiol eller en altfiol kan kvitta, det handlar mer om vilken klang man vill ha. Efter att nu ha sett Jämt Olles instrument på nära håll råder det ingen tvekan om att han verkligen spelade på en altfiol, en ganska nätt och behändig sådan. Men idén att stränga om en fiol med altfiolsträngar är ändå väldigt bra, tack Anders!
Mina frågor inledningsvis var hur Jämt Olles altfiol var stämd och hur den var beskaffad storleksmässigt men jag ville också veta hur hans stråke såg ut, vilken vikt den hade m.m. En annan fråga som intresserade mig var hur han byggde sina andrastämmor. Jag gör en enkel analys av dem och jämför med annan liknande sekundering jag har kommit i kontakt med under åren. Improviserade eller komponerade han stämmorna? Fanns det traditioner hemmavid att spela i två stämmor eller vad kan ha påverkat honom? Jag ska försöka finna svaren på en del av de här frågorna här nedan.
Jag är inte först med att prova Jämt Olles altfiolstämning, Mikael Marin har testat och säkert finns det många fler, jag fick just veta (5/9 2014) att Sofia Sandén, Leksand, begagnat den här stämningen på sin fiol i gruppen "Ranarim" för några år sedan - inget är nytt under solen!
Om du vill citera enstaka delar av texten här, var god använd följande referens: "Ulf Störling 2014, storling.com, Jämt Olles altfiol".
Knappast något instrument i fiolfamiljen kan uppvisa en sån variation i proportioner och storlek som altfiolen och angående Jämt Olles instrument föreslog Anders Rosén i Malung en gång att det till och med skulle kunna röra sig om en fiol som var strängad med altfiolsträngar. Nu råkade jag ha en gammal fiol liggandes som var lite för stor, den gick inte ner i en normal fiollåda och stränglängden var ungefär en centimeter längre än standardmåttet, alltså någonstans mellan fiol och altfiol. Jag strängade upp den med altfiolsträngar och stämde den enligt anvisningarna i Svenska låtar och det fungerade fint. Tack vare sin litenhet är den mycket bekväm att spela på, om det definitionsmässigt är en fiol eller en altfiol kan kvitta, det handlar mer om vilken klang man vill ha. Efter att nu ha sett Jämt Olles instrument på nära håll råder det ingen tvekan om att han verkligen spelade på en altfiol, en ganska nätt och behändig sådan. Men idén att stränga om en fiol med altfiolsträngar är ändå väldigt bra, tack Anders!
Mina frågor inledningsvis var hur Jämt Olles altfiol var stämd och hur den var beskaffad storleksmässigt men jag ville också veta hur hans stråke såg ut, vilken vikt den hade m.m. En annan fråga som intresserade mig var hur han byggde sina andrastämmor. Jag gör en enkel analys av dem och jämför med annan liknande sekundering jag har kommit i kontakt med under åren. Improviserade eller komponerade han stämmorna? Fanns det traditioner hemmavid att spela i två stämmor eller vad kan ha påverkat honom? Jag ska försöka finna svaren på en del av de här frågorna här nedan.
Jag är inte först med att prova Jämt Olles altfiolstämning, Mikael Marin har testat och säkert finns det många fler, jag fick just veta (5/9 2014) att Sofia Sandén, Leksand, begagnat den här stämningen på sin fiol i gruppen "Ranarim" för några år sedan - inget är nytt under solen!
Om du vill citera enstaka delar av texten här, var god använd följande referens: "Ulf Störling 2014, storling.com, Jämt Olles altfiol".
Innehåll:
- Altfiol i spelmansmusik?
- Jämt Olle och Gössa Anders
- Inspelningar och uppteckningar
- Notskrift och transponering
- A-bas och förstäm
- Sekund och andrastämma
- Jämt Olles arrangemang
- Intonation och skala
- Jämt Olles instrument och stråkar
- Slutkläm
"Vid riksspelmansstämman å Skansen 1920 spelade Gössa Anders med Jämt Olof Ersson (Jämt Olle) från Orsa och båda väckte där ett berättigat uppseende för sin utomordentliga samspelning. Jämt Olle spelade därvid altfiol, och båda hade sina fioler i "förstäm", vilket åstadkom en underbar klangeffekt."
(Svenska låtar Dalarna, volym 1 s. 64)
1. Altfiol i spelmansmusik?
Det kan mycket väl ha varit en marginell företeelse då Jämt Olle uppträdde på Skansen år 1920 där han tillsammans med Gössa Anders väckte "ett berättigat uppseende för sin utomordentliga samspelning", men man ska nog inte utesluta möjligheten att altfiol har brukats tillsammans med fioler till dans- och ceremonimusik i bondemiljö under sjutton- och artonhundratal, åtminstone sporadiskt. Altfioler har alltid funnits parallellt med fioler i den konstmusikaliska genren, spelmansmusikens "kusin från staden", en genre som en gång i tiden till stor del byggde på just dansmusik. Frågan om altfiolen har haft en plats i svensk spelmansmusik i äldre tid är så vitt jag vet inte helt utredd men jag hoppas att framtida forskning kommer att kunna vikta dess eventuella popularitet och användning i spelmanssammanhang tidigare. Jag ska inte gräva särskilt djupt i det här men några funderingar och minnesbilder dyker ändå upp.
I Sverige har det sedan snart trehundra år funnits en produktion av altfioler av profes-sionella fiolmakare. De har tillverkats i alla möjliga storlekar och på sjutton- och artonhundra-talet verkar mindre modeller med en kroppslängd på mellan c:a 375 och 405 mm ha varit särskilt vanliga, tillverkade av till exempel Johann Öhberg och Daniel Wikström i Stockholm eller Carl Henrik Brenner i Gävle. Naturligtvis krävde konstmusiken altfioler men vem vet, kanske en del av kundkretsen var spelmän på landsbygden? Eftersom man så sent som vid tiden för Svenska låtars tillblivelse tycks ha kallat altfiolen för både fiol och violin och faktiskt fortfarande gör så på sina håll, bör man kanske hålla öppet för att ett sådant språkbruk använts tidigare och att ett uttryck som "spel på två violer", vid bondbröllop i Hälsingland i slutet av sjuttonhundratalet, lika gärna skulle kunna avse spel på fiol och altfiol som någonting annat. Det finns också andra definitionsfrågor att brottas med i sammanhanget: vad kallar man en fiol stämd som en altfiol och hur liten kan en altfiol vara innan den kallas fiol?
Från Undersvik i Hälsingland finns uppgifter om tillverkning av altfiol under artonhund-ratalets sista år, ett enstaka försök eller spår av en mer omfattande produktion? I spel-mansrörelsens era i min barndoms Hälsingland fanns faktiskt några få som sekunderade eller spelade andrastämma på altfiol, alla födda i början av förra seklet. Jag tänker främst på Annie Jonsson från Kilafors som både spelade fiol och sekunderade på altfiol i Alfta spelmanslag, men också på Johan Hall från Arbrå, en "multispelman", som förutom fiol, gitarr, dragspel, näver-lapp och olika bleckblåsinstrument också spelade på en altfiol som han sa var en "Baptista". Johan hade "genomgått harmoniläran" som han uttryckte det, och gjorde arrangemang, inte bara för två fioler utan också för en till tre fiolstämmor plus altfiol, alltså för två till fyra stämmor*. Jag har för mig att Astrid Presto från Ljusdal också spelade altfiol men hur det nu var med det gästades olika spelmanstillställningar och stämmor i Hälsingland av Barbro "Fiol" Pettersson från Sandviken som kompade på sin altfiol. Alla de här uppräknade altfiolisterna hade sina instrument stämda som vanligt, C G d a.
* Uppgiften om Johans olika arrangemang har jag fått av hans sonsonson, fiolisten Jimmy Johansson i Torsåker.
I Sverige har det sedan snart trehundra år funnits en produktion av altfioler av profes-sionella fiolmakare. De har tillverkats i alla möjliga storlekar och på sjutton- och artonhundra-talet verkar mindre modeller med en kroppslängd på mellan c:a 375 och 405 mm ha varit särskilt vanliga, tillverkade av till exempel Johann Öhberg och Daniel Wikström i Stockholm eller Carl Henrik Brenner i Gävle. Naturligtvis krävde konstmusiken altfioler men vem vet, kanske en del av kundkretsen var spelmän på landsbygden? Eftersom man så sent som vid tiden för Svenska låtars tillblivelse tycks ha kallat altfiolen för både fiol och violin och faktiskt fortfarande gör så på sina håll, bör man kanske hålla öppet för att ett sådant språkbruk använts tidigare och att ett uttryck som "spel på två violer", vid bondbröllop i Hälsingland i slutet av sjuttonhundratalet, lika gärna skulle kunna avse spel på fiol och altfiol som någonting annat. Det finns också andra definitionsfrågor att brottas med i sammanhanget: vad kallar man en fiol stämd som en altfiol och hur liten kan en altfiol vara innan den kallas fiol?
Från Undersvik i Hälsingland finns uppgifter om tillverkning av altfiol under artonhund-ratalets sista år, ett enstaka försök eller spår av en mer omfattande produktion? I spel-mansrörelsens era i min barndoms Hälsingland fanns faktiskt några få som sekunderade eller spelade andrastämma på altfiol, alla födda i början av förra seklet. Jag tänker främst på Annie Jonsson från Kilafors som både spelade fiol och sekunderade på altfiol i Alfta spelmanslag, men också på Johan Hall från Arbrå, en "multispelman", som förutom fiol, gitarr, dragspel, näver-lapp och olika bleckblåsinstrument också spelade på en altfiol som han sa var en "Baptista". Johan hade "genomgått harmoniläran" som han uttryckte det, och gjorde arrangemang, inte bara för två fioler utan också för en till tre fiolstämmor plus altfiol, alltså för två till fyra stämmor*. Jag har för mig att Astrid Presto från Ljusdal också spelade altfiol men hur det nu var med det gästades olika spelmanstillställningar och stämmor i Hälsingland av Barbro "Fiol" Pettersson från Sandviken som kompade på sin altfiol. Alla de här uppräknade altfiolisterna hade sina instrument stämda som vanligt, C G d a.
* Uppgiften om Johans olika arrangemang har jag fått av hans sonsonson, fiolisten Jimmy Johansson i Torsåker.
Konsertaffisch från 1919
2. Jämt Olle och Gössa Anders
Jämt Olle eller ”Jamtlov”, hette Jämt Olof Ersson. Han var från Viborg och levde mellan 1872 och 1938. Som så många andra spelmän förr kombinerade han jordbruksarbete med sin spelmanskarriär. Han var storspelman på fiol och altfiol och hade bland annat låtar efter sin far Jämt Erik Ersson som också var fiolspelman. Jämt Olle spelade och turnerade tillsammans med Gössa Anders Andersson som av den anledningen kommer att få en del utrymme här men också för att han är den av de två som det finns mest upptecknat och inspelat material efter. Han var från Viborg och levde mellan 1878 och 1963.
För den låt- och vetgirige kan jag varmt rekommendera Hurvs CD-utgåvor med Orsamusik där man får höra extraordinärt spel av olika spelmän och där Pelle Jacobsson och Anders Rosén står för spelmansbiografier och låtkommentarer.
För den låt- och vetgirige kan jag varmt rekommendera Hurvs CD-utgåvor med Orsamusik där man får höra extraordinärt spel av olika spelmän och där Pelle Jacobsson och Anders Rosén står för spelmansbiografier och låtkommentarer.
3. Inspelningar och uppteckningar
Det som för mycket länge sedan gjorde mig uppmärksam på de här Orsaspelmännens samspel var uppteckningarna i Svenska låtar Dalarna och två låtar på en LP-skiva som kom 1972: "Äldre svenska spelmän, Volym 1" (CBS), som innehåller överföringar från fonografcylindrar, inspelade någon gång på 1910talet av Yngve Laurell.
Tre uppteckningar i Svenska låtar återspeglar Gössa Anders och Jämt Olles samspel i två stämmor. I den inledande texten till Gössa Anders repertoar i Svenska låtar står att de här altfiolstämmorna tecknades upp i Orsa i Augusti 1921. De är noterade i c- eller altklav och till den första av de tre låtarna, nr. 115, står fiol och altfiol anvisat som instrumentering. I kommentaren står följande: "Altfiolstämman till denna vals, spelad av Jämt Olle, upptecknades sommaren 1921. Valsen är noterad med hänsyn till omstämningen" och detsamma gäller väl för de andra uppteckningarna i två stämmor, nr. 141 och nr. 142. Samma låtar återfinns också i ett nothäfte med uppteckningar i Folkmusikkommissionens samlingar på Svenskt visarkiv: "Dr 2". De skiljer sig bara åt i några enstaka detaljer från de tryckta versionerna och jag antar att de är de primära uppteckningarna av Olof Andersson eller renskrifter av dessa. Här finns också ytterligare en vals i två stämmor som också är upptagen i Svenska låtar men då bara melodistämman. Vals nr. 115 står bara med som andrastämma i nothäftet.
Tre uppteckningar i Svenska låtar återspeglar Gössa Anders och Jämt Olles samspel i två stämmor. I den inledande texten till Gössa Anders repertoar i Svenska låtar står att de här altfiolstämmorna tecknades upp i Orsa i Augusti 1921. De är noterade i c- eller altklav och till den första av de tre låtarna, nr. 115, står fiol och altfiol anvisat som instrumentering. I kommentaren står följande: "Altfiolstämman till denna vals, spelad av Jämt Olle, upptecknades sommaren 1921. Valsen är noterad med hänsyn till omstämningen" och detsamma gäller väl för de andra uppteckningarna i två stämmor, nr. 141 och nr. 142. Samma låtar återfinns också i ett nothäfte med uppteckningar i Folkmusikkommissionens samlingar på Svenskt visarkiv: "Dr 2". De skiljer sig bara åt i några enstaka detaljer från de tryckta versionerna och jag antar att de är de primära uppteckningarna av Olof Andersson eller renskrifter av dessa. Här finns också ytterligare en vals i två stämmor som också är upptagen i Svenska låtar men då bara melodistämman. Vals nr. 115 står bara med som andrastämma i nothäftet.
4. Notskrift och transponering
Vanlig notskrift för ett violininstrument förutsätter att instrumentet är stämt i kvinter i sin spe-cifika tonhöjd, fiol: G d a e, altfiol: C G d a och cello: C G D A. Av hävd har varje instrument en egen klav som är g-klav (diskantklav) för fiol, c-klav (altklav) för altfiol och f-klav (basklav) för cello. Om man t.ex. stämmer upp fiolen med A-bas kan man ändra notskriften för just toninnehållet på den strängen så att man ändå "fingrar" som vanligt när man läser noterna. Det är det som uttrycket ”låten är noterad med hänsyn till omstämningen” betyder, notskriften är anpassad så att det inte är tonhöjden utan fingrets plats som bestämmer notens placering. Man har alltså gjort en transponering, antingen för bara en sträng som i fiolstämman i de här låtarna, eller för alla strängar på instrumentet som i altfiolstämman. Det innebär att man använder vanlig notskrift som ett slags tabulatur vilket gör att man relativt enkelt kan spela svåra notbilder för omstämda instrument. Det här är mycket gammal praxis och återfinns till exempel i en notbok från 1700talet med anknytning till Hälsingland.
I notskriften för Jämt Olles altfiolstämmor representeras den lägsta klingande tonen D av noten C och så vidare; om man med den uppstämda violan spelar i C-dur enligt noterna, klingar det i D-dur. Med transponering följer att man ändrar fasta eller tillfälliga förtecken som anpassning till den klingande tonarten.
En egendomlig omständighet är att andrastämmorna i nothäftet "Dr2" (se ovan), är skrivna i g-klav. De är även här transponerade "med hänsyn till omstämningen" vilken anges till D A e h, alltså samma som i altfiolstämman i Svenska låtar. Hur man ska tolka de här olika informationerna blir jag inte klok på, men det fick mig att för ett tag tro att man faktiskt strängat om en fiol med altfiolsträngar, särskilt som det ovanför den första valsen i häftet står: "Vals för två violiner No 115. Gössa And. rep." (Gössa Anders repertoar). Men en altfiol är ju en slags fiol eller violin, dessutom går det ju precis lika bra att notera de här altfiolstämmorna transponerat i g-klav, om det bara är den klaven man behärskar.
I notskriften för Jämt Olles altfiolstämmor representeras den lägsta klingande tonen D av noten C och så vidare; om man med den uppstämda violan spelar i C-dur enligt noterna, klingar det i D-dur. Med transponering följer att man ändrar fasta eller tillfälliga förtecken som anpassning till den klingande tonarten.
En egendomlig omständighet är att andrastämmorna i nothäftet "Dr2" (se ovan), är skrivna i g-klav. De är även här transponerade "med hänsyn till omstämningen" vilken anges till D A e h, alltså samma som i altfiolstämman i Svenska låtar. Hur man ska tolka de här olika informationerna blir jag inte klok på, men det fick mig att för ett tag tro att man faktiskt strängat om en fiol med altfiolsträngar, särskilt som det ovanför den första valsen i häftet står: "Vals för två violiner No 115. Gössa And. rep." (Gössa Anders repertoar). Men en altfiol är ju en slags fiol eller violin, dessutom går det ju precis lika bra att notera de här altfiolstämmorna transponerat i g-klav, om det bara är den klaven man behärskar.
|
|
|
Från konsertaffischen, recensionerna talar för sig själva
5. A-bas och förstäm
Gössa Anders ställde vanligen sin fiol i A d a e, en stämning som anvisas i de flesta uppteck-ningar efter honom i Svenska låtar. Det kallas för att spela med ”A-bas” eller att man har fiolen i ”förstäm” eller liknande och passar särskilt bra för låtar i D-tonarter eftersom bassträngarna klingar med och harmonierar med tonartens grundton och kvint. Till låtar i A-tonart passar stämningen A e a e bättre och i Svenska låtar finns en låt efter Gössa Anders där han ställt fiolen så, en låt i A-tonart, polska nr. 117, som han har efter Jämt Olle och Gubb Anders. Det här är gammal praxis, ett system där man anpassat stämningen efter tonarten.
Transkriptionerna med Gössa Anders och Jämt Olles samspel är alla i D-tonarter och visar inte bara att fiolen hade A-bas, utan också att violan var stämd ett helt tonsteg högre än normalt, den var på så sätt i förstäm och de lösa strängarna klingade D A e h. Av samma anledning som att ha fiolen i förstäm gynnades spel i D-tonarter tack vare medljudande resonanser från de två lägsta strängarna. Skulle man dessutom vilja spela med lösa strängar som dubbeltoner, antingen som bordun eller som en tillfällig effekt, är ju en stämning anpassad till tonarten att föredra, se t.ex. polska efter Gössa Anders, nr. 129 i Svenska låtar Dalarna. Ytterligare en effekt med den här stämningen, kanske den påtagligaste, är att man bara behöver flytta ner melodins fingersättning en sträng för att sekundera i parallella oktaver vilket är mycket lämpligt.
Att samspela i parallella oktaver på två fioler med samma stämning förutsätter att melodin inte går för lågt. Med en vanlig fiol stämd i kvinter, G–e, kan man spela oktavstämma till en melodi som sträcker sig ner till ettstrukna g och det fungerar i många fall men blir ganska begränsat, och med fiolen stämd i A-bas blir man än mer begränsad. Men med lägsta ton D på altfiolen kommer man en kvint lägre än en förstämd fiol vilket gör det möjligt att spela oktavstämma till låtar som sträcker sig ner till ettstrukna d.
Transkriptionerna med Gössa Anders och Jämt Olles samspel är alla i D-tonarter och visar inte bara att fiolen hade A-bas, utan också att violan var stämd ett helt tonsteg högre än normalt, den var på så sätt i förstäm och de lösa strängarna klingade D A e h. Av samma anledning som att ha fiolen i förstäm gynnades spel i D-tonarter tack vare medljudande resonanser från de två lägsta strängarna. Skulle man dessutom vilja spela med lösa strängar som dubbeltoner, antingen som bordun eller som en tillfällig effekt, är ju en stämning anpassad till tonarten att föredra, se t.ex. polska efter Gössa Anders, nr. 129 i Svenska låtar Dalarna. Ytterligare en effekt med den här stämningen, kanske den påtagligaste, är att man bara behöver flytta ner melodins fingersättning en sträng för att sekundera i parallella oktaver vilket är mycket lämpligt.
Att samspela i parallella oktaver på två fioler med samma stämning förutsätter att melodin inte går för lågt. Med en vanlig fiol stämd i kvinter, G–e, kan man spela oktavstämma till en melodi som sträcker sig ner till ettstrukna g och det fungerar i många fall men blir ganska begränsat, och med fiolen stämd i A-bas blir man än mer begränsad. Men med lägsta ton D på altfiolen kommer man en kvint lägre än en förstämd fiol vilket gör det möjligt att spela oktavstämma till låtar som sträcker sig ner till ettstrukna d.
Jämt Olles altfiollåda med stråkar och strängar
6. Sekund och andrastämma
Att "sekundera"* betyder enligt SAOB, att man ackompanjerar någon, spelar eller sjunger en understämma eller spelar andra fiol (jfr italienskans violino secundo), men också i vidare bemärkelse att man hjälper eller understödjer någon, i till exempel duell (!) eller andra verksamheter, både civila och militära.
Samspel på två fioler verkar ha varit mycket vanligt i hela landet under artonhundratalet och tidigare men det verkar också ha förekommit att två fioler sekunderat en melodistämma. Traditionellt har sekunden improviserats av spelmän helt utan kunskaper om noter, stämföring och harmonilära, men de duetter som finns bevarade i olika spelmansböcker visar att notkunniga musikanter ibland skrivit ner eller arrangerat den. En del spelmän var särskilt skickliga på att spela sekund och på sina håll var den färdigheten mer eller mindre allmän, man byttes av och spelade omväxlande melodi och sekund. När jag var ung grabb och spelade med Mauritz Callmyr i Alfta, en mycket skicklig spelman som lika gärna tog stämma som melodi, så spelade vi nästan alltid "demokratiskt" vilket innebar att vi bytte melodin mot stämman och vice versa när vi tog om låten. Roligt, lärorikt och ett utmärkt sätt att variera ett framförande!
Från att ha uppträtt i många olika skepnader som rytmiskt ackompanjemang, parallell oktav-, ters- och sextstämma**, kanon, självständig stämma eller kanske oftast en blandning av dessa stämföringstekniker, ersattes sekunden av "andra fiol" eller en "andrastämma" i parallella terser, ibland med inslag av dito sexter. Tersstämman var inget nyhet i sig, tvärtom, men den förändring som samspelet genomgick under nittonhundratalets första hälft innebar, åtminstone sett ur ett dala- eller hälsingeperspektiv, att man tog bort delar av sekunden, som de parallella oktaverna och det rytmiska ackompanjemanget. Att spela ett rytmiskt ackompanjemang var för många synonymt med att sekundera och det kändes antagligen hopplöst omodernt i en tid då man just slutat att gå till gånglåtarna och upphört med att ta en svängom till gammelpolskorna eller kringellåtarna. Innan de relativt ljudstarka instrumenten tramporglar, dragspel, gitarrer och pianon tog över ackompanjemanget på dansgolven till den mer standardiserade gammeldansmusiken, allt oftare i orkesterformat, var det den som sekunderade eller "cheffanjera" på fiol som fick agera rytmsektion även om det ibland förekom trumma eller triangel i kombination med fiol, till och med särskilda "taktstampare" har nämnts.
Nittonhundratalets första decennier förde med sig att man kunde lyssna på och ta intryck av allt möjligt i musikväg på två omdanande uppfinningar från artonhundratalets slut, fonografen och grammofonen. Särskilt grammofonen innebar helt nya möjligheter att föreviga och sprida musik, både bättre och snabbare än förut och det kunde till och med hända att man i brist på spelman dansade till "grammafon" på ladan. I och med att radioutsändningar började genomföras under tjugotalet öppnade sig också nya möjligheter att nå ut med folkmusik. Spelmansrörelsen var på frammarsch och hade estradframföranden på agendan, en underhållningsform som helt säkert omdefinierade samspelsidealen, och en av dess agitatorer, spelmansprofilen Jon Erik Öst från Ovanåker i Hälsingland, sägs ha föredragit modernare stämmor framför gammaldags rytmisk sekundering till "gammelpolskor".
En anekdot som lite belyser det här med gammalt och nytt i samspel har berättats för mig av fiol- och altfiolspelmannen med mera, lägenhetsägaren Johan Hall i Lottefors, Bollnäs. Han kom från Bogården i Arbrå och var född år 1900 och sade sig ha uppfunnit (!) "andrastämman", alltså en "följestämma" som följde melodin i ters- och ibland sextavstånd från början till slut. Det var inför en spelmansstämma 1927(?) på Forsön i Arbrå som Johan hade komponerat en andrastämma på fiol till polskan "Dellens vågor" och bad att få spela den med den ett år äldre Erik Lööf från Vallsta i Arbrå. Erik visste inte vad en andrastämma var för något, för sekund var ju det etablerade begreppet. (Sekund innebar för dessa herrar ett rytmiskt ackompanjemang, mestadels utfört som en synkoperad variant, lokalt kallad "rullstråk".) De spelade och det blev ett helt nytt sound (mitt uttryck) och Erik sa till Johan att "det där var bra" och att de "från och med nu" skulle spela i lag. De lär ha spelat i radio tillsammans vid flera tillfällen efter den händelsen och med tanke på radions genomslagskraft, vem vet vilka de kan ha påverkat?
Även om arrangemang med självständiga stämmor också vann mark under nittonhundra-talet, jag tänker på sådana kompo-nerade av Teodor Olsson, Thore Härdelin d.ä., Gunnar Hahn med flera, var det nog tersstämman som kom att bli den mest spridda och populära arrangemangsformen, man hör den än idag. Den är relativt enkel att koda av så att man med viss rutin och lite fantasi kan upprepa idén från en melodi till en annan. Den kanske också upplevs folkligare än en självständigt förd stämma som ibland kallats för "kantorsstämma". I sammanhanget bör nämnas att det funnits enradiga dragspel utrustade med ett registerandrag eller en "smörjkopp" för en kör med ters- eller sextstämma, men tyvärr är jag okunnig om åldern på dessa spel.
Tersstämma som sådan har mycket gamla anor och finns belagd från tidig medeltid i sångtradition från England och Skandi-navien, senare kallad Gymel eller tvillingsång. Parallella terser och sexter användes av självaste Claudio Monteverdi i violin-duetten i hans Mariavesper år 1610 och av Hans Hake några decennier senare, bl.a. i danssatser för två fioler. De florerar också i sjutton- och artonhundratalets spelmansböcker, antingen i mer renodlad form eller som kortare inslag blandade med rytmiskt ackompanjemang.
Tersstämman användes som sagt in på nittonhundratalet som ett av byggelementen av flera sekundspelare och som vi ska se, även av Jämt Olle.
Samspel på två fioler verkar ha varit mycket vanligt i hela landet under artonhundratalet och tidigare men det verkar också ha förekommit att två fioler sekunderat en melodistämma. Traditionellt har sekunden improviserats av spelmän helt utan kunskaper om noter, stämföring och harmonilära, men de duetter som finns bevarade i olika spelmansböcker visar att notkunniga musikanter ibland skrivit ner eller arrangerat den. En del spelmän var särskilt skickliga på att spela sekund och på sina håll var den färdigheten mer eller mindre allmän, man byttes av och spelade omväxlande melodi och sekund. När jag var ung grabb och spelade med Mauritz Callmyr i Alfta, en mycket skicklig spelman som lika gärna tog stämma som melodi, så spelade vi nästan alltid "demokratiskt" vilket innebar att vi bytte melodin mot stämman och vice versa när vi tog om låten. Roligt, lärorikt och ett utmärkt sätt att variera ett framförande!
Från att ha uppträtt i många olika skepnader som rytmiskt ackompanjemang, parallell oktav-, ters- och sextstämma**, kanon, självständig stämma eller kanske oftast en blandning av dessa stämföringstekniker, ersattes sekunden av "andra fiol" eller en "andrastämma" i parallella terser, ibland med inslag av dito sexter. Tersstämman var inget nyhet i sig, tvärtom, men den förändring som samspelet genomgick under nittonhundratalets första hälft innebar, åtminstone sett ur ett dala- eller hälsingeperspektiv, att man tog bort delar av sekunden, som de parallella oktaverna och det rytmiska ackompanjemanget. Att spela ett rytmiskt ackompanjemang var för många synonymt med att sekundera och det kändes antagligen hopplöst omodernt i en tid då man just slutat att gå till gånglåtarna och upphört med att ta en svängom till gammelpolskorna eller kringellåtarna. Innan de relativt ljudstarka instrumenten tramporglar, dragspel, gitarrer och pianon tog över ackompanjemanget på dansgolven till den mer standardiserade gammeldansmusiken, allt oftare i orkesterformat, var det den som sekunderade eller "cheffanjera" på fiol som fick agera rytmsektion även om det ibland förekom trumma eller triangel i kombination med fiol, till och med särskilda "taktstampare" har nämnts.
Nittonhundratalets första decennier förde med sig att man kunde lyssna på och ta intryck av allt möjligt i musikväg på två omdanande uppfinningar från artonhundratalets slut, fonografen och grammofonen. Särskilt grammofonen innebar helt nya möjligheter att föreviga och sprida musik, både bättre och snabbare än förut och det kunde till och med hända att man i brist på spelman dansade till "grammafon" på ladan. I och med att radioutsändningar började genomföras under tjugotalet öppnade sig också nya möjligheter att nå ut med folkmusik. Spelmansrörelsen var på frammarsch och hade estradframföranden på agendan, en underhållningsform som helt säkert omdefinierade samspelsidealen, och en av dess agitatorer, spelmansprofilen Jon Erik Öst från Ovanåker i Hälsingland, sägs ha föredragit modernare stämmor framför gammaldags rytmisk sekundering till "gammelpolskor".
En anekdot som lite belyser det här med gammalt och nytt i samspel har berättats för mig av fiol- och altfiolspelmannen med mera, lägenhetsägaren Johan Hall i Lottefors, Bollnäs. Han kom från Bogården i Arbrå och var född år 1900 och sade sig ha uppfunnit (!) "andrastämman", alltså en "följestämma" som följde melodin i ters- och ibland sextavstånd från början till slut. Det var inför en spelmansstämma 1927(?) på Forsön i Arbrå som Johan hade komponerat en andrastämma på fiol till polskan "Dellens vågor" och bad att få spela den med den ett år äldre Erik Lööf från Vallsta i Arbrå. Erik visste inte vad en andrastämma var för något, för sekund var ju det etablerade begreppet. (Sekund innebar för dessa herrar ett rytmiskt ackompanjemang, mestadels utfört som en synkoperad variant, lokalt kallad "rullstråk".) De spelade och det blev ett helt nytt sound (mitt uttryck) och Erik sa till Johan att "det där var bra" och att de "från och med nu" skulle spela i lag. De lär ha spelat i radio tillsammans vid flera tillfällen efter den händelsen och med tanke på radions genomslagskraft, vem vet vilka de kan ha påverkat?
Även om arrangemang med självständiga stämmor också vann mark under nittonhundra-talet, jag tänker på sådana kompo-nerade av Teodor Olsson, Thore Härdelin d.ä., Gunnar Hahn med flera, var det nog tersstämman som kom att bli den mest spridda och populära arrangemangsformen, man hör den än idag. Den är relativt enkel att koda av så att man med viss rutin och lite fantasi kan upprepa idén från en melodi till en annan. Den kanske också upplevs folkligare än en självständigt förd stämma som ibland kallats för "kantorsstämma". I sammanhanget bör nämnas att det funnits enradiga dragspel utrustade med ett registerandrag eller en "smörjkopp" för en kör med ters- eller sextstämma, men tyvärr är jag okunnig om åldern på dessa spel.
Tersstämma som sådan har mycket gamla anor och finns belagd från tidig medeltid i sångtradition från England och Skandi-navien, senare kallad Gymel eller tvillingsång. Parallella terser och sexter användes av självaste Claudio Monteverdi i violin-duetten i hans Mariavesper år 1610 och av Hans Hake några decennier senare, bl.a. i danssatser för två fioler. De florerar också i sjutton- och artonhundratalets spelmansböcker, antingen i mer renodlad form eller som kortare inslag blandade med rytmiskt ackompanjemang.
Tersstämman användes som sagt in på nittonhundratalet som ett av byggelementen av flera sekundspelare och som vi ska se, även av Jämt Olle.
*Enligt två spelmän i Bollnäs kallades det för att "sekundera" eller att "tersa". Det var i grunden ett rytmiskt ackompanjemang med inslag av tersstämma på vissa ställen i låten. Tersstämman utfördes efter förmåga och det var inte alla som kunde göra en sådan, det ansågs vara enklare att ackompanjera. Uttrycket tersa avsåg alltså inte stämman i parallella terser utan det rytmiska ackompanjemanget. Ackompanjemanget till de olika låt- eller danstyperna var rytmiska grundmönster (grooves) som kunde varieras och polskor som "gammelpolska" (=sextondelspolska) och "slängpolska" (=åttondelspolska/ hambo), gick inte bara i olika tempon utan hade också olika rytmiska mallar.
** I praktiken innebär en tersstämma mer eller mindre inblandning av kvartintervall för att korrigera harmonin mot melodistämman.
** I praktiken innebär en tersstämma mer eller mindre inblandning av kvartintervall för att korrigera harmonin mot melodistämman.
|
Jämt Olles altfiolstråke
|
|
7. Jämt Olles arrangemang
Någon gång på nittonhundratiotalet spelade alltså Jämt Olle och Gössa Anders in två låtar på fonografcylinder, en brudmarsch och en polska som samspelas i parallella oktaver, ett sätt att föra stämmorna som inte behöver någon närmare analys. De fyra upptecknade låtarna, alla i D-tonart, ska däremot få en lättare genomgång av hur melodi- och altfiolstämmorna förhåller sig till varandra utifrån mitt sett att se det. Jag använder några termer från funktionsanalysen, det är kanske inte den bästa analysmetoden för folkliga harmonier, skalor och intonation men det är vad jag har att komma med.
Istället för uttrycken altfiolstämma, andrastämma och sekund, använder jag det smidigare "stämma" i texten i det här avsnittet. Låtar ska ju låta så jag hade tänkt att spela in musikexempel till det här avsnittet men får vänta med det av tidsskäl.
Istället för uttrycken altfiolstämma, andrastämma och sekund, använder jag det smidigare "stämma" i texten i det här avsnittet. Låtar ska ju låta så jag hade tänkt att spela in musikexempel till det här avsnittet men får vänta med det av tidsskäl.
- Vals, efter Gössa Anders Andersson d.ä., nr. 115, Svenska låtar Dalarna.
Första reprisen börjar med ett envetet ackompanjemang i fjärdedelsrytm. Envetet så till vida att stämman ligger kvar på tonikan trots att melodin byter till dominant i andra och sjätte takten. Observera inkonsekvensen med stor ters i fjärde taktens dominantklang, men liten ters i åttonde. Är det ett exempel på Jämt Olles harmoniuppfattning, ett skrivfel eller visar det på svårigheten att teckna upp den här sortens skalor? Om istället tonen c# hade varit slutton i stämman hade vid växlingen till andra reprisens c i melodin, uppstått ett så kallat tvärstånd, inte alltid så omtyckt i musikhistorien, vilket skulle kunna vara ett skäl till "inkonsekvensen".
Andra reprisen öppnar med två takter i parallella terser och sedan kommer två i pa-rallella sexter blandat med parallella kvarter, de efterföljande fyra takterna ackompanjeras med ackord. Efter det två takter tersstämma och sedan två i parallella decimor varefter de sista fyra takterna inleds med ackompanjemang och avslutas med att gå sin egen väg till sluttonen. - Marsch efter Hins Anders, nr. 141.
Första reprisen inleds med fyra fanfarliknande takter i parallella oktaver. De följande två takternas nedåtgående skalor går i parallella terser och sedan kommer en takt i uppåtgående treklangsrörelse där stämman har en märklig stämföring som ger udda klanger: unison, sekund, kvart och kvint som går till ters- och sekundklanger i nästa takt. Följande tre takter är lika som takt fyra, fem och sex och kadensen i sluttakten är i stämman utformad så att den går från dominantens grundton via dess septima till tonikans ters, en helt vanlig lösning i andra, både yngre och äldre låtarrangemang.
Andra reprisen börjar med skalsekvenser i sextstämma som fortlöper på sext- och ters-avstånd om vartannat.
Tredje reprisen med melodi i både långsamma och snabba skalor har genomgående pa-rallella terser, både i uppåtgående och nedåtgående. En avvikelse finns här mellan manuskriptet och den tryckta versionen, i manuskriptet är altfiolstämmans dubbeltoner i takt ett, två samt åtta och nio i sexter, d/F# och c#/E, medan det i den tryckta versionen är oktaver, d/D och c#/C#.
- Åltomtabromarschen av Hjort Anders, nr. 142.
Första reprisen startar med en kort sextstämma som övergår i ackompanjemang, som i tredje takten har upprepade oktavsprång på grundtonen varpå följer arpeggio i fyra takter och dessa åtta takter upprepas.
Andra reprisen börjar med två takter parallella decimor som fortsätter med två takter parallella oktaver vilket tas om reprisen ut. Tre takter från slutet kommer en annorlunda stämföring, fyra sextondelar i parallell undecima (kvart + oktav) sedan tre sextondelar i avståndet septima plus oktav vilket ger harmonier mellan dominantackordets grundton, septima och nona. Det här följs av en kvint- och en kvartklang, Dp och D, som går till ett terslöst slutackord, T. De här tre sista takterna med kvart- och kvintparalleller hamnar en bra bit vid sidan av traditionell klassisk stämföring.
- Vals, nr. 145. "Valsen är allmän och spelas överallt i landet", är Olof Anderssons kommentar till uppteckningen. Jag har brukat kalla den Skånevalsen.
Stämman återfinns alltså enbart i manuskriptet, Dr2. Den är gjord på ett lekfullt sätt, uppmuntrad av melodins olika treklangsrörelser.
Första reprisens inledande motiv är i melodin utformat som ett rytmiskt ackompan-jemang i brutna treklanger. Stämman tar avstamp med en tydlig treklang i grundläge som sen bryter av i andra takten genom en blandad motrörelse i treklang. Treklangslöpningen och skalan som följer sekunderas av en följestämma som här kretsar runt decimor. När motivet upprepas i dominantfunktion bygger stämman upp en spänning genom att landa på dominantens septima i efterföljande takt. Sedan kommer en övergång i två takter, fortfarande i dominantfunktion, där parallella decimor leder till omtaget. Där stämman för-ra gången landade på dominantens septima tar nu melodin ett språng upp en oktav så effekten blir en annan; melodin "säger ifrån". I övergången till sluttakten, alltså från och med näst sista taktens fjärdedel, går stämman i parallell dubbeloktav under melodin.
I de två första takterna av andra reprisen följs melodin av en utbroderad stämma i pa-rallella decimor som sen självständigt letar sig ner mot avslutningen i takt fyra. Svaret, takt fem till åtta, är ganska självständigt. Omtaget är likadant men i de fyra sista takterna har melodin tagit upp det rytmiska motivet lika som första takten i valsens början, och andrastämman bryter treklanger på ett effektfullt sätt som kan tolkas polyrytmiskt. Till de här sista fyra takterna finns ett alternativ för stämman: ackompanjemang i fjärdedelar, vilket kanske är menat att vara tvåan, alltså reprisomtagets avslutning.
Det här är inget omfattande material att dra slutsatser av, man vet inte heller hur urvalet gjordes, men med tanke på vad som är dokumenterat från den här tiden av traditionellt stämspel är ändå de här fyra arrangemangen ur Gössa Anders och Jämt Olles repertoar utan tvekan en liten skatt. Utan att mer exakt ha räknat ut hur andelen av de olika stämföringsteknikerna förhåller sig sinsemellan är mitt intryck att det rytmiska ackompanjemanget inklusive arpeggio är mest representerat, tätt följt av ters- och decimaparalleller. Sedan kommer sext- och oktav-stämmor följt av självständigt förda stämmor. Enstaka, korta inslag finns av stämmor i kvartparallell, dubbeloktav, undecima och septima plus oktav samt en liten släng av kvintparallell.
De här stämmorna skiljer sig alltså avsevärt från de oktavstämmor som hörs på cylindrarna, även om parallella oktaver finns med som korta inslag här och där. Kan det bero på att låtarnas karaktär och ålder skiljer sig åt? På vaxrullarna samspelas i två ålderdomliga låtar som bygger på folkliga skalor med svävande intervall medan det i uppteckningarna är låtar av nyare snitt, valser och marscher i traditionella dur- och mollskalor. Men den förklaringen ställs på ända eftersom det i både melodin och stämman i uppteckningen av vals nr. 115 anges svävande intervall, vilket gör att det i princip inte är någon skillnad därvidlag mellan åtminstone den av de upptecknade låtarna och de på vaxrullarna. Tills vidare får man nöja sig med att det skiljer sig åt i de olika arrangemangen vilket i alla fall visar på spännvidden i Jämt Olles olika sätt att variera sin sekund.
Jag utgår alltså från att det var Jämt Olle som stod för arrangemangen och att praxis var lika då som nu: ansvaret för arran-gemanget vilade på den som spelade "ätter", inte på den som spelade "för". Hans stämmor är så välgjorda och jag får en känsla av att de, även om Jämt Olle själv har gjort dem, bygger på en sekunderingstradition med mycket bra förebilder. I Orsa, liksom på andra platser i Dalarna och annorstädes, bör det ha funnits en lokal samspelstradition där Jämt Olle lärt sig den här konsten, det är den bästa gissning jag har om hans skolning. Om han improviserade stämmorna i stunden eller komponerade dem? Ja, det ena utesluter inte det andra: "att komponera är som att improvisera, fast långsamt" som en kompositör uttryckte sig.
Det finns fler exempel på stämmor från den här tiden, till exempel de som är upptecknade efter två av södra Hälsinglands främsta spelmän, Jon Ersen och Lillback Olof Olsson i Arbrå och Alfta, födda 1854 respektive 1856. De var gehörsspelmän och exempel på deras sekund finns i Svenska låtar Hälsingland och Gästrikland del II med nummer 463, 466 och 468. Man vet bestämt att de här spelmännen improviserade sin sekund och särskilt Lillback Olle hade rykte om sig att kunna sekundera eller tersa till vilken låt som helst även om han aldrig hade hört den förut. Av uppteckningarna framgår dock inte detta faktum, och utan den vetskapen skulle man kunna tro att de spelade komponerade andrastämmor eller färdiga arrangemang, något som i de här trakterna först slog igenom hos de som var två - tre generationer yngre.
De här stämmorna skiljer sig alltså avsevärt från de oktavstämmor som hörs på cylindrarna, även om parallella oktaver finns med som korta inslag här och där. Kan det bero på att låtarnas karaktär och ålder skiljer sig åt? På vaxrullarna samspelas i två ålderdomliga låtar som bygger på folkliga skalor med svävande intervall medan det i uppteckningarna är låtar av nyare snitt, valser och marscher i traditionella dur- och mollskalor. Men den förklaringen ställs på ända eftersom det i både melodin och stämman i uppteckningen av vals nr. 115 anges svävande intervall, vilket gör att det i princip inte är någon skillnad därvidlag mellan åtminstone den av de upptecknade låtarna och de på vaxrullarna. Tills vidare får man nöja sig med att det skiljer sig åt i de olika arrangemangen vilket i alla fall visar på spännvidden i Jämt Olles olika sätt att variera sin sekund.
Jag utgår alltså från att det var Jämt Olle som stod för arrangemangen och att praxis var lika då som nu: ansvaret för arran-gemanget vilade på den som spelade "ätter", inte på den som spelade "för". Hans stämmor är så välgjorda och jag får en känsla av att de, även om Jämt Olle själv har gjort dem, bygger på en sekunderingstradition med mycket bra förebilder. I Orsa, liksom på andra platser i Dalarna och annorstädes, bör det ha funnits en lokal samspelstradition där Jämt Olle lärt sig den här konsten, det är den bästa gissning jag har om hans skolning. Om han improviserade stämmorna i stunden eller komponerade dem? Ja, det ena utesluter inte det andra: "att komponera är som att improvisera, fast långsamt" som en kompositör uttryckte sig.
Det finns fler exempel på stämmor från den här tiden, till exempel de som är upptecknade efter två av södra Hälsinglands främsta spelmän, Jon Ersen och Lillback Olof Olsson i Arbrå och Alfta, födda 1854 respektive 1856. De var gehörsspelmän och exempel på deras sekund finns i Svenska låtar Hälsingland och Gästrikland del II med nummer 463, 466 och 468. Man vet bestämt att de här spelmännen improviserade sin sekund och särskilt Lillback Olle hade rykte om sig att kunna sekundera eller tersa till vilken låt som helst även om han aldrig hade hört den förut. Av uppteckningarna framgår dock inte detta faktum, och utan den vetskapen skulle man kunna tro att de spelade komponerade andrastämmor eller färdiga arrangemang, något som i de här trakterna först slog igenom hos de som var två - tre generationer yngre.
Jämt Olles fiol
8. Intonation och skala
Vid en jämförelse av melodiuppteckningen och soloinspelningen med Gössa Anders av vals nr. 115 finner man att inspelningen innehåller mer av de svävande intervallen. Det verkar ju som att Anders spelade med sådana skalor tämligen konsekvent i sina låtar. Det handlar om svävande ters, sext och septima, alltså intervall som oftast inte är stora eller små utan ligger någonstans mitt emellan och liksom andra gehörstraderade låtar och visor i den här kategorin låter sig inte valsen så enkelt inlemmas i vårt traditionella sätt att notera musik. Vanlig notskrift hör ihop med kyrkotonarterna som innefattar dur och moll och några andra skalor. Där ryms inte de här svävande eller folkliga intervallen vilket är en bidragande orsak till att man i transkriptioner vanligen tolkat eller bearbetat dem antingen som stora eller små, till exempel med terser i dur- eller mollfunktion. De som ändå har velat definiera de här svävande intervallen i notskrift har till exempel satt kors- eller beförtecken ovanför noten. Även om inspelningen av melodin innehåller fler svävande intervall än vad som redovisas i uppteckningen är överensstämmelsen mellan de båda i övrigt så pass bra att jag gärna vill tro att den väl speglar hur notbilden "låter" trots att den är gjord drygt trettio år senare.
Också i uppteckningen av altfiolstämman finns en del svävande intervall angivna men det blir på sina ställen en hårdsmält inkonsekvens mellan motsvarande intervall i de båda stämmorna, som den mellan liten och svävande ters. Man får komma ihåg att fiol- och altfiolstämman tecknades upp av Nils och Olof Andersson var för sig vid olika tillfällen vilket gör det hela väldigt tolkningsbart. Det kan säkert vara så att noterna ger en korrekt bild av deras framförande, äldre folkmusiksamspel är ofta hårdsmält, men för min del tycker jag också att det är intressant med de klanger som uppstår om man i båda stämmorna använder den svävande intonationen konsekvent och så att säga närmar sig arrangemangen på gehör.
Jag kan inte låta bli att citera en kommentar i Svenska låtar Dalarna, sid 55, som så väl belyser dilemmat med att teckna upp här folkliga skalorna. Den står i anslutning till en polska upptecknad efter Blecko Anders Olsson i Orsa, nr. 82: " När de gamla spelmännen taga upp polskor av denna tonartstyp, och innan man hört mera än början av låten, tror man, att det blir d-dur, men i nästa eller någon av de närmaste takterna kommer ett rent f i stället för fiss, och nu väntar man sig d-moll, till dess man strax efteråt konstaterar, att något b aldrig förekommer, utan istället h, understundom dock sänkt med en kvarts ton eller så där omkring. Det blev således varken dur eller moll. Utsättande av förtecken - blott för att ständigt återställa - vore då meningslöst, och kunde för övrigt bliva vilseledande. Annorlunda blir förhållandet, när tonartstypen ej är så odeciderad som i detta och dylika fall."
Också i uppteckningen av altfiolstämman finns en del svävande intervall angivna men det blir på sina ställen en hårdsmält inkonsekvens mellan motsvarande intervall i de båda stämmorna, som den mellan liten och svävande ters. Man får komma ihåg att fiol- och altfiolstämman tecknades upp av Nils och Olof Andersson var för sig vid olika tillfällen vilket gör det hela väldigt tolkningsbart. Det kan säkert vara så att noterna ger en korrekt bild av deras framförande, äldre folkmusiksamspel är ofta hårdsmält, men för min del tycker jag också att det är intressant med de klanger som uppstår om man i båda stämmorna använder den svävande intonationen konsekvent och så att säga närmar sig arrangemangen på gehör.
Jag kan inte låta bli att citera en kommentar i Svenska låtar Dalarna, sid 55, som så väl belyser dilemmat med att teckna upp här folkliga skalorna. Den står i anslutning till en polska upptecknad efter Blecko Anders Olsson i Orsa, nr. 82: " När de gamla spelmännen taga upp polskor av denna tonartstyp, och innan man hört mera än början av låten, tror man, att det blir d-dur, men i nästa eller någon av de närmaste takterna kommer ett rent f i stället för fiss, och nu väntar man sig d-moll, till dess man strax efteråt konstaterar, att något b aldrig förekommer, utan istället h, understundom dock sänkt med en kvarts ton eller så där omkring. Det blev således varken dur eller moll. Utsättande av förtecken - blott för att ständigt återställa - vore då meningslöst, och kunde för övrigt bliva vilseledande. Annorlunda blir förhållandet, när tonartstypen ej är så odeciderad som i detta och dylika fall."
|
|
Jämt Olles altfiol
9. Jämt Olles instrument och stråkar
Anders Jemt berättar att hans far fick altfiolen och hans farbror fiolen vid arvsskiftet efter deras far, Jämt Olle. En tid efter det var fiolen utlånad ganska länge till en spelman i Orsa som hette Jernberg vilken skötte om den och spelade på den. Farbrodern ville inte skiljas från fiolen och efter hans död hamnade den, via arv och försäljning, till slut på hembygdsgården men Anders fick köpa loss den så att han kom att ha båda instrumenten i sin ägo. När dottern Kerstin började spela fiol i unga år använde hon båda instrumenten, altfiolen kom väl till pass i skolorkestern.
Instrumenten verkar vara gjorda i tysk fiolbyggartradition vid förra sekelskiftet och är i för-hållandevis fint skick samt försedda med moderna stålsträngar och nya stall. I altfiollådan finns en fiol- och en altfiolstråke som antagligen hör till de här instrumenten, de har i alla fall åldern inne. De är i behov av omtagling och kunde inte provspelas den här gången. I ett specialdesignat plåtetui ligger också flera gamla oanvända fiolsträngar, både sensträngar och stålsträngar.
Altfiolen är lättspelad och låter bra trots en gammal reparerad lockspricka som gått upp i limningen och ett krokigt stall. På eti-ketten står "Antonius Stradivarius" ett namn som föran-ledde en transport till Stockholm för äkthetsprövning någon gång på -50 eller -60 talet. Nu var ju det falskt alarm, för de här etiketterna klistrade man in i stor mängd i lite enklare så kallade fabriksfioler från slutet av artonhundratalet och framåt. Men det är ju alltid klokt att låta en fackman titta på sånt här.
Fiolen är av Magginimodell med dubbla inläggningsådror och låter mycket bra. Stränghållaren är ny med inbyggda finstämma-re. Ett lite äldre stall som antagligen hört till fiolen finns bevarat. Det är verkligen föredömligt hur man har sparat och vårdat allt det här, familjen Jemt har verkligen en bra känsla för de här sakerna! Anna-Lena och jag passade på att spela en Orsa-polska på klenoderna, fattas bara annat.
Instrumenten verkar vara gjorda i tysk fiolbyggartradition vid förra sekelskiftet och är i för-hållandevis fint skick samt försedda med moderna stålsträngar och nya stall. I altfiollådan finns en fiol- och en altfiolstråke som antagligen hör till de här instrumenten, de har i alla fall åldern inne. De är i behov av omtagling och kunde inte provspelas den här gången. I ett specialdesignat plåtetui ligger också flera gamla oanvända fiolsträngar, både sensträngar och stålsträngar.
Altfiolen är lättspelad och låter bra trots en gammal reparerad lockspricka som gått upp i limningen och ett krokigt stall. På eti-ketten står "Antonius Stradivarius" ett namn som föran-ledde en transport till Stockholm för äkthetsprövning någon gång på -50 eller -60 talet. Nu var ju det falskt alarm, för de här etiketterna klistrade man in i stor mängd i lite enklare så kallade fabriksfioler från slutet av artonhundratalet och framåt. Men det är ju alltid klokt att låta en fackman titta på sånt här.
Fiolen är av Magginimodell med dubbla inläggningsådror och låter mycket bra. Stränghållaren är ny med inbyggda finstämma-re. Ett lite äldre stall som antagligen hört till fiolen finns bevarat. Det är verkligen föredömligt hur man har sparat och vårdat allt det här, familjen Jemt har verkligen en bra känsla för de här sakerna! Anna-Lena och jag passade på att spela en Orsa-polska på klenoderna, fattas bara annat.
|
Viktiga mått på altfiolen, + - 1mm:
bottens längd: 393 kroppsmensur, höger: 217 halsmensur, höger: 143,5 Stränglängden blir vid uppställning max 364-5 mm beroende på stallhöjd m.m. |
Altfiolstråken, som förmodligen är en cellostråke,
+ - 1 enhet: totallängd: 720 mm vikt med nytt tagel och tumläder: 74 g Stången är av brazilträ, froschen av ebenholts med nysilvergarnityr. |
10. Slutkläm
De fyra arrangemangen visar att Jämt Olle hade full koll på den traditionella sekunderingen i alla dess former och att han alltså inte enbart spelade oktavstämmor. Han blandade friskt de flesta kända stilmedlen och några till, och med sin altfiol kunde han använda stämföringselement som inte är genomförbara i samma utsträckning på fiol. Att sekundera i parallell decima, dubbeloktav, undecima och septima plus oktav är inget man gör med större framgång på en fiol, men med altfiolen i förstäm fick Jämt Olle tillgång till ett lägre register som gjorde det möjligt. Överstämmor lyser dock med sin frånvaro vilket har att göra med att det högre registret istället är krympt i förhållande till fiolens omfång. Sluttakterna i Åltomtabromarschen, där han rör sig med stämma i parallell undecima, septima plus oktav och parallell kvint och kvart, sticker ut från de övriga arrangemangen men resultaterar i mycket ovanliga och underbart vackra klanger.
Eftersom Olles speciella altfiolstämning står i fokus här kan man ju fråga sig hur han skulle ha stämt om han hade spelat i andra tonarter än de i transkriptionerna. Det kanske inte ens var aktuellt för hans del men möjligheten att stämma upp lägsta strängen till E i A-tonarter finns ju där, liksom Gössa Anders stämde om sin fiol i i A-tonart.
Min egen erfarenhet av att sekundera med Jämt Olles stämning så här långt är att det känns mycket bekvämt att spela pa-rallella sexter och oktaver. Tersstämmor fungerar också bra, dock inte så högt i registret som på fiol, man kan behöva gå upp i läge ibland. Om man vill spela ett rytmiskt ackompanjemang har altfiolen mer att erbjuda än en fiol, man kan brumma på ordentligt långt ner i registret och den passar alldeles utmärkt ihop med en fiol stämd med A-bas. Skulle man till äventyrs vilja spela parallella kvarter under melodin är den naturligtvis perfekt. Det finns alldeles säkert mycket mer att utforska spelmässigt men så här långt tycker jag att konceptet Jämt Olles altfiol med dess D-stämning resulterar i ett mycket praktisk tonverktyg, skräddarsytt för sekundering till låtar i D-tonarter, men eftersom den lägsta strängen är kvint i G-tonarter fungerar stämningen även till dessa.
Om man vill prova att stämma upp sin altfiol i förstäm så blir utmaningen att hitta strängar som inte brister. Väljer man att spela på sensträngar går det säkert att hitta lämpliga dimensioner i passande längder men det kan vara lite knepigt med stål- och syntetsträngar som är gjorda för en specifik tonhöjd och säljs som set. Men väljer man "tunna" strängar och en lite mindre altfiol med stränglängd åt det kortare hållet bör det gå bra. Man kan också experimentera med att stränga en fiol med medium altfiolsträngar, den kortare stränglängden gör att det blir ganska lagom att stämma upp en hel ton. Man får inte samma djup och altkänsla som med en altfiol men det blir en annan ljusare klang som kan blanda sig bra med en fiolklang. Ett annat alternativ är ju att man spelar på C-stämd altfiol och att spelkompisen istället stämmer ner sin fiol en hel ton...
I studiet av transkriptionerna av Jämt Olles arrangemang vill jag väga in att han bör ha in-tonerat sin altfiolstämma på ett sätt som i mycket liknade Gössa Anders spel, eller helt enkelt som sitt eget spel så som man kan höra det på vaxrullarna.
Jag tycker att de här duetterna efter två fiolspelmän från Orsa är bland de bästa exemplen på svensk folklig (modal om man så vill) flerstämmighet, en mix av traditionell tvåstämmighet, folkliga skalor och dito intonation, dessutom kryddat med snus. Synd bara att inte de här också blev förevigade på vaxrullar!
Eftersom Olles speciella altfiolstämning står i fokus här kan man ju fråga sig hur han skulle ha stämt om han hade spelat i andra tonarter än de i transkriptionerna. Det kanske inte ens var aktuellt för hans del men möjligheten att stämma upp lägsta strängen till E i A-tonarter finns ju där, liksom Gössa Anders stämde om sin fiol i i A-tonart.
Min egen erfarenhet av att sekundera med Jämt Olles stämning så här långt är att det känns mycket bekvämt att spela pa-rallella sexter och oktaver. Tersstämmor fungerar också bra, dock inte så högt i registret som på fiol, man kan behöva gå upp i läge ibland. Om man vill spela ett rytmiskt ackompanjemang har altfiolen mer att erbjuda än en fiol, man kan brumma på ordentligt långt ner i registret och den passar alldeles utmärkt ihop med en fiol stämd med A-bas. Skulle man till äventyrs vilja spela parallella kvarter under melodin är den naturligtvis perfekt. Det finns alldeles säkert mycket mer att utforska spelmässigt men så här långt tycker jag att konceptet Jämt Olles altfiol med dess D-stämning resulterar i ett mycket praktisk tonverktyg, skräddarsytt för sekundering till låtar i D-tonarter, men eftersom den lägsta strängen är kvint i G-tonarter fungerar stämningen även till dessa.
Om man vill prova att stämma upp sin altfiol i förstäm så blir utmaningen att hitta strängar som inte brister. Väljer man att spela på sensträngar går det säkert att hitta lämpliga dimensioner i passande längder men det kan vara lite knepigt med stål- och syntetsträngar som är gjorda för en specifik tonhöjd och säljs som set. Men väljer man "tunna" strängar och en lite mindre altfiol med stränglängd åt det kortare hållet bör det gå bra. Man kan också experimentera med att stränga en fiol med medium altfiolsträngar, den kortare stränglängden gör att det blir ganska lagom att stämma upp en hel ton. Man får inte samma djup och altkänsla som med en altfiol men det blir en annan ljusare klang som kan blanda sig bra med en fiolklang. Ett annat alternativ är ju att man spelar på C-stämd altfiol och att spelkompisen istället stämmer ner sin fiol en hel ton...
I studiet av transkriptionerna av Jämt Olles arrangemang vill jag väga in att han bör ha in-tonerat sin altfiolstämma på ett sätt som i mycket liknade Gössa Anders spel, eller helt enkelt som sitt eget spel så som man kan höra det på vaxrullarna.
Jag tycker att de här duetterna efter två fiolspelmän från Orsa är bland de bästa exemplen på svensk folklig (modal om man så vill) flerstämmighet, en mix av traditionell tvåstämmighet, folkliga skalor och dito intonation, dessutom kryddat med snus. Synd bara att inte de här också blev förevigade på vaxrullar!
